FÖRKLARING

Köksbordspartiet består av de två som vardagligen sitter vid detsamma: Christel och Anders Englesson. Christel är ordförande och Anders vice ordförande. I partiet gäller demokratiska principer - en person en röst. Vid meningsskiljaktigheter genomförs votering och om det därvid blir jämt röstetal skall ordförandens röst vara utslagsgivande.

Att inte vilja döda

Vi medlemmar i Köksbordspartiet är vegetarianer. Femtio procent av oss är till och med vegan. Skälen är följande:
1. Miljö
Köttindustrin är en av de största miljöbovarna och klimatkrisen får extra skjuts av den omåttliga kötthungern som finns i den västerländska livsstilen. Många forskare säger att första steget för att rädda planeten från en ekologisk kollaps är omställning till växtbaserad kost.

2. Etik
Det finns ingenting som säger att vi människor har rätt att behandla andra djur på det sätt som görs. Alla djur har känslor precis som vi människor. Det som dagligen sker i de moderna storskaliga slakterierna är i grund och botten djurplågeri.

3. Hälsa
Det är numera odiskutabelt att vi människor mår bra av växtbaserad kost. Mängder av studier har visat att köttkonsumtion alstrar sjukdomar. Världshälsoorganisationen har klassat rött kött (alltså kött från däggdjur) som lika farligt som rökning. Att kött till exempel kan ge tarmcancer är numera ett välkänt faktum.
Väldigt många av de virusinfluensor och pandemier som plågar mänskligheten har sin grund i människors slaktande och ätande av djur.

4. Solidaritet
Om alla människor på jorden åt kött i samma mängd som exempelvis svenskar gör i genomsnitt, skulle jordens resurser inte räcka. Köttindustrin kräver enorma mängder vatten, växter och markareal. Att kalhugga regnskogar för att odla djurfoder är bara en liten del av problemet. Köttindustrin bidrar till övergödning av vattendrag samtidigt som det krävs många gånger mer energi för att producera kött än vad köttet ger. Vad är det som säger att till exempel svenskar har rätten att förskingra jordens resurser enbart för att de tycker att kött är gott?

Tillbakablick

En redaktör på BLT frågade om jag inte kunde skriva en insändare med anledning av att jag nu tackat för mig i Karlshamns kommunpolitik. Det fick mig att fundera en stund, jag har ju några år att blicka tillbaka på. Närmare bestämt trettiotre.
Dessa år har bjudit på lärdomar och kunskaper gällande både politiken och livet som sådant. Och det finns naturligtvis många minnen och anekdoter att berätta. Både skojiga och dystra.
Men jag ska här inskränka mig till några reflektioner.
Ett kommunalråd hette Torsten Magnusson. Han fick gå i förtid 2004 eftersom han blivit lurad av en chefstjänsteman. Han satte sitt namn på ett dokument för mycket och politiker bär alltid ansvaret utan undantag. Därför kan det som drabbade Torsten knappast kallas orättvist trots att han blev lurad.
Torsten Magnusson borde i stället bli ihågkommen för det faktum att han gjort mer för miljön i Karlshamn än någon annan politiker. Länge var jag själv okunnig om hans insats, men det var faktiskt han som under sin tid i det helägda kommunala energibolaget såg till att kommunen satsade på fjärrvärme genom spillvärmen från Mörrums Bruk. Det var ytterst nära att kommunen hade satsat på fossil naturgas i stället. Starka ekonomiska krafter lobbade hårt för det, men Torsten satte ner foten och sa, nej det ska bli spillvärme från bruket. Stora delar av kommunen värms därefter med icke fossil energi som i annat fall hade spolats ut i havet. Något bättre miljömässigt alternativ kan inte jag tänka mig. För detta är Magnusson vara hågkommen mer än för annat.

Ett annat kommunalråd hette Mats Olsson. Under 80-talet och en bit in på 90-talet hade Olsson och undertecknad både hårda och långa dispyter. Det har jag i och för sig haft med många, men nästan alla har kunnat skilja på sak och person. Det kan inte Mats Olsson.
När det nuvarande kommunalrådet Per-Ola Mattsson jobbade på Sojan precis som jag hade facket en studiecirkel om kommunpolitik. Vid ett fullmäktigemöte gjordes ett studiebesök med Per-Ola i spetsen. Detta var i början av nittiotalet och jag hade suttit i fullmäktige några år. Jag kände naturligtvis de fackliga väl men tyckte de såg lite bortkomna ut i den stora rådhussalen. Jag tog mig då före att presentera dem för kommunalrådet. Jag sa till Mats Olsson.
- Dessa människor kommer från Sojan där de studerar kommunpolitik i en studiecirkel. Du vill kanske säga några ord till dom?
- Jag pratar inte med kommunister, sa han och vände på klacken.

När Sven-Åke Svensson 2014 avtackades som kommunalråd var Mats Olsson där. Vi hade inte setts på många år. Jag såg hur Olssons ansikte vitnade vid åsynen av mig så som det ofta gjorde förr. Ansiktsskinnet blev genomskinligt som rispapper och jag förstod att han av något skäl var upprörd, men jag sträckte ändå fram handen.
- Jag får väl hälsa på det gamla kommunalrådet, sa jag.
- Jag hälsar inte på kommunister, svarade han.
- Men det är ju mer än tio år sedan jag gick ur KPMLr, jag är miljöpartist nu
- Det är bara en täckmantel, ränderna går aldrig ur
Så var den ordväxlingen avslutad.

Ytterligare en reflektionen är att jag redan insett att jag kommer att sakna kommunfullmäktige. Fullmäktige är kommunens enda beslutande församling som har offentliga möten varifrån media fritt kan rapportera. Det finns mycket att säga om den rapporteringen och det finns mycket att säga om de ibland alltför snäva ramar som fullmäktige själva ger sig. Men ändå kan jag känna en liten saknad, inte minst nu då fascistpartiet fått in en formidabel pratkvarn bland alla krukväxter. Det har nämligen i mitt hjärta alltid funnits en vurm för att tvåla till högerextremister och det är ju lättare om de svarar på tilltal.
Den nya pratkvarnen är emellertid värd respekt i ett avseende - han struntar i SD:s partiprogram och är ett levande exempel på att kulturell mångfald är bra. Hans fru kommer från världens största muslimska land och vare sig hon eller deras barn kommer någonsin att betraktas som svenskar enligt SD:s partiprogram eftersom de inte har den rätta "essensen".
Men pratkvarnen har kanske inte läst partiprogrammet, han har kanske missat att partiet har en rasistisk grund?

Anders Englesson,
pensionär

(Insändaren skrevs hösten 2018 men publicerades inte i tidningen)